Förvirrande mancrush

Det här inlägget blir väldigt off topic jämfört med mina vanliga ämnen, men jag behöver bearbeta situationen. Någon gång i vintras snubblade jag över det här klippet – och sen såg jag det igen. Och igen. Och igen.

Jag drabbades av en märklig och förvirrande förälskelse som innebär att skådespelaren Nick Offerman gör mina pupiller hjärtformade. Plötsligt var Parks and Recreation extremt mycket bättre när jag fnittrade som en skolflicka varje gång Offermans karaktär Ron Swanson säger något spydigt.

Nu trodde jag att den här lilla förtjusningen hade hunnit gå över tills jag imorse blev påkommen med att rodna och fnittra åt Offermans roll i Gilmore Girls:

Alltså. Nick Offerman är på inga vis min typ utseendemässigt, jag skulle aldrig attraheras av Ron Swanson-karaktären från Parks and Recreation eller Beau Belleville-karaktären från Gilmore Girls i verkliga livet. Men något har slagit slint och jag fnittrar förtjust över hans manliga dragningskraft.

Kanske är det för att han ser så sur ut, kanske är det för att han är så tyst i filmklippet, kanske är det för att han ser ut som en gullig katt när han ler.

Lyckade relationer verkar besvärligt.

Lyckliga relationer

Jakten på det hemliga relationsreceptet

Som nybliven sambo så bestämde jag mig nyligen för att läsa på lite mer om vilka mönster och vanor man kan se hos hållbara relationer. Jag ville veta om det fanns något hemligt recept, eller självklara vanor som gör en relation starkare och mer motståndskraftig. Utöver hållbar tänkte jag att relationen helst bör vara lycklig också.

Äktenskap är ett kasst mått.

Tyvärr blev jag inte särdeles mycket klokare av mitt sökande, den forskning jag hittade besvarade överhuvudtaget inte frågorna jag hade. Inte för att det inte finns gott om studier på ämnet, jag är inte ensam om att ha tänkt tanken, men eftersom i princip all forskning jag hittade hade äktenskap som mått på en lyckad relation. I Psychology Today  kan man tillexempel läsa om vikten av att gå in i ett äktenskap med inställningen att det skall hålla för livet.

Merparten av den forskning jag hittade var amerikansk och använde äktenskap och skilsmässa som primära mått på hur framgångsrik en relation är. Nu är jag förvisso absolut inte emot äktenskap, men jag betraktar det inte heller som en faktor som ensamt kan avgöra om en relation är bra eller dålig.

Om du frågar de frånskilda.

I en amerikansk studie följde man under 26 år 373 par, av dessa skilde sig 46%. I jakten på svar om vad som får ett äktenskap att hålla intervjuade man de frånskilda deltagarna i studien om vad de ansåg var skälen till skilsmässan och vad de hade velat göra annorlunda. Överraskande nog fann man att få av deltagarna angav sexliv som väsentlig faktor till skilsmässa. Några av de områden deltagarna däremot angav som viktiga för en relations hållbarhet var:

  •  meningsfull kommunikation
  • kärleksförklaringar på daglig basis  
  • våga ta besvärliga samtal om pengar (är det viktigt? oviktigt? vad är rättvist?)
  • att lägga skulden på varandra för problem i relationen

Det finns fler relationsformer.

Det jag egentligen ville veta var vad människor som lyckas hålla ihop en relation genom livet har gemensamt. Sen känns det för mig mindre viktigt om den relationen är äktenskap, samboskap, särboskap, kärlek eller vänskap – eller för den delen allihopa.

Jag blir genuint ledsen när jag tänker på hur många som betraktar relationer som tar slut som bortkastade. Det skaver i bröstkorgen när jag påminns om alla gånger jag hör folk beklaga att en relation tagit slut, med ett grundantagande att en avslutad relation per automatik är ett misslyckande. Varesig om relationen byter form till en vänskapsrelation eller om man aldrig mer vill ha med varandra att göra är det nästan tabu att känna glädje, lättnad eller likgiltighet inför en kärleksrelation tar slut.

Att gå in i en relation med ambitionen att vara förälskade livet ut känns som väldigt stor press och något som är svårt att leva upp till för en relation i vår samtid.

Amy Schumer får illustrera relationella tvivel. Här med Bill Hader från filmen Trainwreck.

Amy Schumer får illustrera relationella tvivel. Här i famnen på Bill Hader i filmen Trainwreck.

Om du frågar mig

Med det sagt tror jag att vi måste våga investera tid, energi och sårbarhet i våra relationer, romantiska eller vänskapliga. Jag tror inte att man bör ha ett förhållande med någon man inte annars skulle kunnat ha en platonisk vänskap med. Med det menar jag att du inte skall låta attraktion och lust bestämma för mycket – din libido har sannolikt halvkasst omdöme. Om du väljer att investera i ett seriöst förhållande, var öppen för att det kan hålla livet ut och var redo att göra det arbete som krävs för att relationen skall ha bästa möjliga förutsättningar.

Alla relationer har bra och dåliga perioder. Alla relationer har svagheter och styrkor. Alla relationer har privata skämt, gemensamma hemligheter och beteenden man helst inte pratar om utanför relationen. Det som bygger relationen är hur bra ni lyckas njuta av de bra perioderna och hur ni kan stötta varandra och ta itu med det som gör ont i sämre perioder. Att både kunna stötta och ta emot stöd sinsemellan.

Jag tror att bra mått på hur lyckad en relation är:
  • tillit
  • om man trivs bättre tillsammans än isär
  • vilka man blir i varandras sällskap
  • hur lyckliga man är över tid

Därtill tror jag att alla relationer en har, oavsett om en bedömer dem som lyckliga eller olyckliga, är lärotillfällen. Utvärdera vad som funkade bättre eller sämre, anpassa och se till att inte upprepa samma misstag om och om igen. Det är både roligare och smartare att göra nya misstag, jag lovar.

Tillsvidare kan jag rekommendera det här med samboskap. Sommaren har bjudit på altanfrukostar, långweekends och spontandans. Efter en evighet av distansrelation känns det som en dröm att få kvalitetstid i överflöd och till och med få bli trötta på varandra någon gång ibland.

Våga larma.

Larm och effektivitet

Många larm byggde detta jämnmod.

Jag har sedan ett antal år både larm i telefonen för att vakna på morgonen såväl som att gå och lägga mig i tid på kvällen. Att hålla en fast dygnsrytm är kanske mitt absolut viktigaste lifehack som bidrar till bättre sömnkvalitet och jämnare humör.

Varje kväll får en påminnelse om att jag faktiskt mår mycket bättre nästa morgon om jag tar tidig kväll, och den påminnelsen gör det mycket lättare att göra val som jag mår bra av. I synnerhet när alternativet till tidig läggning förmodligen är otroligt mycket mer lockande – ett till avsnitt av en tv-serie, en intressant diskussion på internet eller forskningsartiklar om gemensamma faktorer i långvariga kärleksrelationer.

När jag kommer upp tidigt på morgonen får jag gjort mer innan lunch än vad jag får på hela dagen om jag tar sovmorgon. Att hålla jämn dygnsrytm gör det också mycket lättare att hålla goda vanor jag mår bra av.

Allt vad gäller sömnhygien lite lättare innan smartphones.

Allt vad gäller sömnhygien var liiite lättare innan smartphones.

Pomodorotekniken, för dig som inte kan få nog av larm.

En annan form av larm jag använder mig av är appen Pomodoro för min Mac. Pomodoro är en metod som går ut på att arbeta fokuserat i 25minuters-pass med 5 minuters paus. Tanken är att man kan fokusera på nästan vad som helst, oavsett hur tråkigt i 25 minuter. Jag fyller helt enkelt i de delmål jag skall jobba med i appen som då håller tiden åt mig och ser till att jag tar raster. För min del funkar det väldigt bra sen jag skaffade det till datorn – men har fungerat desto sämre när jag försökt använda mobilen.

För många människor kan larm upplevas som stressande, för andra är det ett lätt sätt att få påminnelser utifrån som är svåra att komma ihåg för egen maskin. Vad funkar bäst för dig?

För dig som vill prova rigid dygnsrytm á la Nadine (det är nice, jag lovar!)

Om du är nyfiken på att pröva min metod rekommenderar jag att du under en veckas tid försöker hålla jämn dygnsrytm med hjälp av larm. Ställ två larm på kvällen: 1. Larm någon timme innan du vill gå och lägga dig som påminner om att borsta tänderna, varva ned och kanske förbereda kläder och frukost inför morgondagen. 2. Larm drygt 30 minuter innan läggdags som påminner om att släcka ned skärmar, dämpa volymen på eventuella ljudkällor och krypa ned i sängen.

Den kanske viktigaste ingrediensen är sedan att gå upp ett fast klockslag varje morgon – oavsett hur smärtsamt det än må vara. Sätt ett realistiskt klockslag som både tillåter dig en lugn morgon och ändå ger dig ett rimligt tidsfönster för tillräcklig sömn. Själv har jag lång startsträcka på morgonen och är mer eller mindre inkoherent innan jag fått i mig frukost och varit uppe två timmar – så jag går helst upp mellan 06-06.30 på vardagar.

En förebild som också gillar att larma.

Apparna som gör ditt liv till en lek.

Livet blir en lek med appar

Igår beskrev jag om hur psykologin fungerar i spelappar såsom Pokemon GO, Candycrush eller Tinder – vad som får oss att behålla fokus och fortsätta vilja promenera, klicka eller svepa i hopp om matchning. Idag tänkte jag berätta mer om hur du kan använda samma mekanismer för att göra det roligare att genomföra tråkiga uppgifter som annars blir liggande. Hur kan vi applicera gameification på våra vardagsbestyr?

Höga ambitioner och växande att-göra-listor?

Även om vi bestämmer oss för att t.ex. börja träna, bli bättre på att hålla tom diskbänk eller svara direkt på mail så är vår inre motivation sällan tillräcklig för att vi skall hålla oss till våra långsiktiga mål. En anledning till det är att sträckan är alldeles för lång från det att vi utför uppgiften till det att vi får belöningen i form av tillexempel bättre kondition. Det gör det svårare för många människor att uppleva tillräcklig motivation i stunden vilket ofta resulterar i prokrastinering och att vår att-göra-lista långsamt växer i takt med våra goda ambitioner.

Tänk om verkligheten kunde belöna oss lika effektivt som CandyCrush

Det kan den! Det finns högvis med appar och tjänster som är designade för att du skall bli besatt av att samla poäng genom att beta av dina verkliga vardagssysslor. Du kan alltså själv göra om vardagliga sysslor som diskning, hemtenta eller  jobbmailen till ett poänggenererande spel som bara blir roligare ju mer du gör.

Eftersom jag är bra på att låta mig uppslukas av vissa ämnen och lära mig allt jag kommer över såg jag till att omsätta den superkraften. Jag har alltså febrilt jonglerat en hög livsspelsappar – så att ni andra slipper pröva er genom djungeln (såvida ni inte verkligen vill.)

Stark kvinna lyckas

Livsspelsappar är inte en universallösning för alla

Smaken är som känt som baken – och olika strategier funkar olika bra beroende på individuella förutsättningar. Alla blir inte sporrade av virtuella poäng som är menlösa i verkligheten, och det är helt okej. Dessutom måste allt inte vara funktionellt och nyttigt – ibland vill man bara slappna av med ett menlöst klickspel.

Det är väl värt ett försök för dig som:
  • Har en växande att-göra-lista.
  • Är benägen att ta omvägar för att slippa sysslor som att t.ex. diska
  • Tenderar att prokrastinera… (jag ringer dig sen, mamma.)
  • Har fastnat för Pokemon GO och liknande spel
  • Verkligen borde ringa det där samtalet
  • Ofta fattar beslut som inte alls funkar med dina långsiktiga mål

Apparna som gör ditt liv till en lek:

  1. Habitica är än så länge bäst i test.  Upplägg: När du skapat dig en profil i Habitica får du tre spalter: 1. Vanor du antingen vill göra mer eller mindre av 2. Dagliga uppgifter, t.ex. tandborstning eller att lägga fram kläder inför nästa dag 3. Att-göra-lista. För alla uppgifter du för in i appen kan du välja svårighetsgrad vilket påverkar hur mycket poäng du får för en avklarad uppgift (alternativt poängavdrag när du missar en uppgift.) Fördelar: Med Habitica har du mer möjligheter än i någon av de andra apparna att både samla in data om vilka beteenden du gör och inte, men också göra grymt många individuella anpassningar. Därtill har tjänsten utmärkta tutorials, möjlighet att ta hjälp av vänner och möjlighet till att ta hjälp av ett community av andra som har liknande mål som du själv. Jag är kär i habitica!
  2. EpicWin! Upplägg: EpicWin är en app som gör dina att-göra-listor till ett roligt rollspel. Själv är jag en Warrior Princess som heter Drottning Surtant. Fördelar: Appen är rolig, lätt och intuitiv och den som gav blodad tand i början av min gameification-besatthet. Använder den fortfarande och rekommenderar att ha ljudet på. EpicWin finns för både apple och android och jag tror att den är gratis. (Läs mer om EpicWin)
  3. SuperBetter. Upplägg: När du installerar och registrerar en profil får du välja vilken profil du vill ha utifrån om du vill jobba med depressiva symtom, ångest, hälsoskäl eller om du bara vill bli SuperBetter. Sedan är appen designad så att du kan dela upp dina uppgifter i PowerUps (sånt som bygger din styrka beroende på vilken inriktning du valt), Quests (större mål) och BadGuys (risksituationer du vill bekämpa, typ?) Fördelar: Tanken är verkligen god, och jag ser helt klart poängen med upplägget i appen men för mig är den inte riktigt lika bra som sina konkurrenter. Nackdelar: Tyvärr lyckas åtminstone inte jag lista ut hur jag kan anpassa formatet tillräckligt mycket för mina egna preferenser. Dessutom blev jag irriterad över att få viktminskningsmål som default när jag valde det generella läget ‘SuperBetter’.

Håll mig uppdaterad!

Om du prövar på apparna och antingen gillar eller ogillar vill jag gärna vad du tycker och varför. Vad funkar för dig och inte? När funkar det och inte?

Livet är visst en lek: psykologin bakom t.ex. Pokemon GO

Pokemon GO Psykologi

När promenader blev en folkepidemi och jämfördes med en zombieapokalyps

Plötsligt är det omöjligt att missa, världen över går det runt folk i alla åldrar med blicken klistrade på sina telefoner – de spelar ett mobilspel som går ut på att fånga fiktiva sockersöta monster som kallas pokemons. (Läs mer om Pokemon GO hos Teknifik) Det kryllar av nyfrälsta motionärer som avverkar flera mil om dagen utan att ens förstå det själva på grund av ett oskyldigt litet mobilspel.

Hur går det ens till?

De flesta av oss har väl någon gång i livet lagt lite mer tid än vi skulle vilja på appar så som Pokemon Go, Tinder eller CandyCrush – det beror på att apparna är allihopa elegant designade för att få oss att vilja spela mer. Någon skulle kanske känna sig manipulerad, själv känner jag beundran över den perfekta balansen mellan svårighetsgrad och positiv förstärkning som får mig att bli omättlig i jakten på levlande.

Gameification

Funktionen kallas för gameification och bygger på grundläggande inlärningspsykologi. Gameification kan beskrivas som appliceringen av spelfunktioner på verkliga livet, t.ex. den lilla animationen som dyker upp när du matchar med någon på tinder, eller att du kan fånga spännande ickeexisterande djur ute i verkliga världen om du bara går i Pokemon GO.

Receptet:

  1. Presentation av nödvändig information och rådande premisser för att spelaren skall kunna uppnå konkreta mål.
  2. Demonstration av hur en skall göra.
  3. Övning – spelaren får själv pröva på och öva
  4. Feedback – spelaren får direkt feedback på hur bra eller dåligt hen presterade i uppgiften.

Psykologi Pokemon GO

Den magiska effekten av korta feedbacklooper

Spelstrategin använder alltså det här loopande receptet om och om igen för att ge snabb, extern feedback. Att bli matad med snabb, extern feedback möjliggör att kunna behålla spelarens uppmärksamhet och fylla på motivation i all oändlighet. Det som krävs är att spelet lyckas hålla lagom svår nivå hela tiden för att kunna framkalla känslan av att spelaren lyckas och blir bättre med jämna mellanrum.

När vi dessutom möts av lagom svåra utmaningar och lyckas bemästra dem får vi känna oss smarta – och känslan av att vara smart vill jag nog tro är en universell tillfredsställelse.  Genom att du stegvis lär dig att bemästra olika utmaningar vilka ger  belöningar (positiv förstärkning) och hela tiden göra utmaningen precis lagom svårt för att du skall uppleva utmaning men ändå lyckas och få känna dig duktig när du väl lyckas och får gå vidare. Spelen lyckas få oss att känna oss smarta samtidigt som feedbackloopen är tillräckligt kort för att vi inte skall hinna distraheras av annat.

Än sen då?

Imorgon kommer jag berätta om hur du gör det (nästan) lika roligt att beta av din växande att-göra-lista som att jaga gulliga virtuella monster. Med hjälp av samma korta feedbackloop som du hittar i t.ex. Pokemon GO kan du bli hooked på att städa undan diskberg och jobba av trista mail – allt du behöver är rätt app!

7 ohjälpsamma tips till dig som inte får något gjort

7 ohjälpsamma tips

 

Ineffektivitetsmonstret

Jag har slagits med monstret ineffektivitet sedan ett tag tillbaka – eller åtminstone känslan av ineffektivitet. Egentligen har jag fått ganska mycket gjort enligt mina mått, bara inte nödvändigtvis vad jag egentligen borde ha prioriterat. När jag slitit mitt hår och försökt fokusera på till synes ohyggligt tråkiga uppgifter och försökt komma igång har jag ibland fått hjälpsamma hejarop från omgivningen. Vissa tips har varit mer hjälpsamma, andra mindre användbara utifrån hur just jag funkar.

Alla sätt är bra utom de dåliga

Min uppfattning är att olika människor behöver olika strategier, och för egen del blir det snarare ännu svårare när jag möts av oförståelse och frustration om jag har kört fast. Oftast finns det ju en eller flera anledningar till att det är så svårt att komma igång.

 

7 ohjälpsamma tips till dig som inte får något gjort:

  1. ”Det är bara att börja. ”
  2. ”Det är bara att göra det. ”
  3. ”För mig brukar det alltid hjälpa att springa en mil först.” 
  4. ”Har du prövat att sluta med gluten?”
  5. ”Har du prövat att sluta äta socker?”
  6. ”Lyssna på klassisk musik när du jobbar!”
  7. ”Tillåt dig inga belöningar förrän du är färdig, man måste förtjäna dem.” 

Empatiskt rotade björntjänster

När en ger någon ett tips eller råd är det allt som oftast med välmening och en längtan efter att hjälpa. Kanske har du själv goda erfarenheter av en viss sorts kost eller träningsform och nu vill du att även andra skall få uppleva samma glädje – oombedda råd kring kost och träning är dock som regel inte att rekommendera. Diffusa råd som ”Det är bara att börja.” är inte heller de helt problemfria, oddsen är ju att personen förmodligen redan skulle vara färdig med uppgiften om problemet var så enkelt.

Jag säger inte att att dessa tips är värdelösa för alla, men jag har svårt att tro att de allra flesta av oss överhuvudtaget blir hjälpta i något problem av att få moralkakor nedkörda i halsen. Om du är osäker kan du alltid fråga personen du vill hjälpa om hen vill ha ett tips eller inte. När du frågar personen först så får hen själv möjlighet att bestämma om hen är sugen på 7 små moralkakor eller inte.

Moralisk kakbuffé

Le lite, sötnos

Le lite, sötnos

Klockan är lunchtid och internet har redan fått mig att både skratta och gråta.

 

Gråtfest

Den artikel som förvandlade mina tårkanaler till vattenfall handlade om en kvinna som hjälpte till att vårda aids-sjuka män i mitten av 80talet. Män vars familjer vägrat ha med dem att göra pga sexuell läggning så till den milda grad att de inte ens ville begrava sina barn.

Ruth Burks, källa om du klickar på bilden.

 

Dagens asgarv

Lättnaden när en okänd man äntligen upplyser en kvinna om hur mycket mer attraktiva kvinnor är när de ler.

Professionell och privat

Professionell och Privat

Den magiska världen som är internet

Sen internet gjorde våra liv för alltid till en magisk plats där all världens information finns max 5 knapptryck bort har vi också helt nya kontaktytor att möta varandra på. Dessa kontaktytor kan en sannolikt skriva spaltmeter om, men det jag tänker på främst är vilken rollförvirring det kan innebära.

Det jag skriver måste jag kunna stå till svars för

När jag skriver på Facebook, twitter eller instagram så uttrycker jag mig i egenskap av privatperson inom psykologyrket. När jag skriver här på bloggen skriver jag med större fokus på psykologi som ämne, men det förekommer också mer personliga inslag bland inläggen. Eftersom jag skriver i mitt eget namn här och är minst sagt googlingsbar är jag mån om att kunna stå till svars för allt jag postar. Jag jobbar för att vara tydlig med vad som är personlig reflektion och vad som har vetenskapligt underlag. När jag skriver om exempelvis medicinska frågor låter jag alltid sakkunniga syna mina inlägg innan publicering. Framförallt gör jag mitt absolut bästa för att uttrycka mig så respektfullt och tydligt som jag förmår för att minska risken för missförstånd.

Även patienter har internetuppkoppling nu

Eftersom vi lever i en tid med fri tillgång till information är det sannolikt att klienter googlar sina behandlare. Klienter idag vet förmodligen mer om sina behandlare än vad som skulle varit möjligt för 10 år sedan.

Om klienter och arbetsgivare utforskar min nätnärvaro kan jag såklart inte göra någonting åt saken – men jag måste likväl stå till svars för vad de kan hitta. Med det sagt så är jag mänsklig, talar ibland utan att tänka först och tycker att man kan skämta om det mesta så jag betvivlar att min nätnärvaro på något sätt är klanderfri. Däremot tar jag alltid ansvar för eventuella grodor.

Hur är en psykolog?

När jag började utbildningen hade jag länge ångest över hur jag någonsin skulle kunna bli psykolog eftersom jag inte alls kände igen mig i nidbilden för hur en psykolog skall vara. Under utbildningens gång har jag dock lärt känna alla möjliga sorters psykologer, både vad gäller personlighet och verksamhet. Ett sätt för mig att träffa andra psykologer har varit genom sociala medier. Genom facebookgrupper, twitter och instagram har jag fått smakprov på vardagen för olika kliniker och forskare på både gott och på ont.

Toppen att jag kan träffa andra inom samma skrå! Men hur känns det för klienter som nu kan lära känna sina behandlare i en bredare roll än bara professionell? Det finns en självklar maktasymmetri mellan behandlare och klient och på internet finns det stort utrymme för missförstånd både vad gäller tonlägen och att ta saker ur sin kontext.

Som privatperson inom en vårdprofession vad har man för ansvar avseende sin nätnärvaro? Får man vara både personlig och professionell?
Vad tycker du som klient eller behandlare är viktigt att tänka på och förhålla sig till när det kommer till nätnärvaro?

Kommunicera med en ninjas precision

Kommunikationsmissar att undvika

Kognitiv dissonans är jobbigt ja, men vad kan en göra?

Efter gårdagens inlägg om kognitiv dissonans undrade Teknifik om jag hade några tips på tekniker för hur man kan bli bättre på att lyssna in vad meningsmotståndare egentligen tycker, och JA! Det har jag!

Mitt absolut bästa tips till alla är att läsa boken Klar Kommunikation, den bok som gjort störst intryck på mig under 4,5 års studier. Klar kommunikation är lättläst, genial och baserad på forskning. Vill man läsa mer om boken av en betydligt mer senior och vässad organisationskonsult rekommenderar jag Ulf Åkerströms tankar om boken.

Boken är uppbyggd på ett sådant vis att man systematiskt och effektivt guidas genom 6 vanliga kommunikationsbrister, hur man blir medveten om dem, vad man kan göra åt saken och övningar så att man kan träna på att möta just den missen – både vad gäller att själv sluta med mönstret, men också hur man bäst kan möta andra som gör missen.

6 kommunikationsbrister att bli medveten om

  1. Artiga strider – Du ser din motparts poäng men kan ändå inte ge personen cred utan säger istället ”ja, men..”. Säg aldrig ”ja, men..”. När du använder frasen som inte får nämnas avfärdar du nämligen bara din motparts argument utan att först visa att du lyssnat på vad hen säger. Om det är så att du tycker att din motpart har missat något i sin analys är det bättre att först kommunicera vad du tyckte var bra och vilka poänger hen hade, därefter kan du ta upp ditt förbehåll.
  2. Tankeläsningar – Du tror att din motpart tror/tycker/menar något hen faktiskt inte har uttryckt. Exv. den kvalitativa skillnaden mellan ”Maries ögon är rödsprängda idag” och ”Marie är verkligen förstörd nu, det märks att hon dricker för mycket.” Marie kan absolut vara förstörd eller dricka för mycket, rödsprängda ögon är dock inte nödvändigtvis ett resultat av det utan kan lika gärna vara en dålig natts sömn eller pollenallergi. Likaså är vi benägna att missförstå tonfall och dra fel slutsatser när vi kommunicerar över olika sociala medier och bara läser av text eller ibland t.o.m. enkla symboler.
  3. Katastrofförusägelser – Du förutsätter att allt som kan gå fel kommer att gå åt helskotta och behandlar din upplevelse som  ett färdigt faktum. Självklart måste vi kunna överväga vilka konsekvenser olika handlingar kan få, men att förutsätta att ett misslyckande är ett faktum långt innan så är fallet blir lätt en självuppfyllande profetia. Framförallt ger katastrofierande mycket onödig ångest. Faktum är att ingen av oss kan se in i framtiden (tror jag?)
  4. Frågefällor – frågor kan kort sorteras i fyra kategorier, varav 3 och 4 är exempel på frågefällor som bidrar till dålig kommunikation:
    1. Öppna frågor uppmanar andra att uttrycka sina egna reflektioner och känslor. Exempelvis: Hur tycker du att vi skall lägga upp det här projektet?
    2. Slutna frågor är rakt på sak och specifika. Exempelvis: Hur många kommer äta vegetariskt tror du? Vill du ha glass? Har du packat min adapter?
    3. Ledande frågor är åsikter formulerade som frågor Exempelvis: ”Vore det inte gott med sushi till lunch?” ”Trump är riktigt dum i huvudet, tycker du inte?”
    4. Anklagande frågor är attacker formulerade som frågor: ”vad fan tänkte du på?” eller ”Du vill ju aldrig hitta på något, eller hur?” 
  5. Gnällspiraler – när vi har ett problem men vår kommunikation kring problemet är fixerad vid att beklaga oss om problemets svårigheter. Istället bör vi lägga vårt fokus på lösningsfokuserade förslag eller kommunicera kring vad det egentligen är vi vill uppnå.
  6. Beskyllningar – verbala attacker såsom ”Nu har du förstört allt!” eller ”Du är helt omöjlig”. Det är som regel svårt att vara resonlig och tålmodig när en utsätts för verbala attacker.

 

Vilka är dina jobbigaste kommunikationsfällor?