Le lite, sötnos

Le lite, sötnos

Klockan är lunchtid och internet har redan fått mig att både skratta och gråta.

 

Gråtfest

Den artikel som förvandlade mina tårkanaler till vattenfall handlade om en kvinna som hjälpte till att vårda aids-sjuka män i mitten av 80talet. Män vars familjer vägrat ha med dem att göra pga sexuell läggning så till den milda grad att de inte ens ville begrava sina barn.

Ruth Burks, källa om du klickar på bilden.

 

Dagens asgarv

Lättnaden när en okänd man äntligen upplyser en kvinna om hur mycket mer attraktiva kvinnor är när de ler.

Professionell och privat

Professionell och Privat

Den magiska världen som är internet

Sen internet gjorde våra liv för alltid till en magisk plats där all världens information finns max 5 knapptryck bort har vi också helt nya kontaktytor att möta varandra på. Dessa kontaktytor kan en sannolikt skriva spaltmeter om, men det jag tänker på främst är vilken rollförvirring det kan innebära.

Det jag skriver måste jag kunna stå till svars för

När jag skriver på Facebook, twitter eller instagram så uttrycker jag mig i egenskap av privatperson inom psykologyrket. När jag skriver här på bloggen skriver jag med större fokus på psykologi som ämne, men det förekommer också mer personliga inslag bland inläggen. Eftersom jag skriver i mitt eget namn här och är minst sagt googlingsbar är jag mån om att kunna stå till svars för allt jag postar. Jag jobbar för att vara tydlig med vad som är personlig reflektion och vad som har vetenskapligt underlag. När jag skriver om exempelvis medicinska frågor låter jag alltid sakkunniga syna mina inlägg innan publicering. Framförallt gör jag mitt absolut bästa för att uttrycka mig så respektfullt och tydligt som jag förmår för att minska risken för missförstånd.

Även patienter har internetuppkoppling nu

Eftersom vi lever i en tid med fri tillgång till information är det sannolikt att klienter googlar sina behandlare. Klienter idag vet förmodligen mer om sina behandlare än vad som skulle varit möjligt för 10 år sedan.

Om klienter och arbetsgivare utforskar min nätnärvaro kan jag såklart inte göra någonting åt saken – men jag måste likväl stå till svars för vad de kan hitta. Med det sagt så är jag mänsklig, talar ibland utan att tänka först och tycker att man kan skämta om det mesta så jag betvivlar att min nätnärvaro på något sätt är klanderfri. Däremot tar jag alltid ansvar för eventuella grodor.

Hur är en psykolog?

När jag började utbildningen hade jag länge ångest över hur jag någonsin skulle kunna bli psykolog eftersom jag inte alls kände igen mig i nidbilden för hur en psykolog skall vara. Under utbildningens gång har jag dock lärt känna alla möjliga sorters psykologer, både vad gäller personlighet och verksamhet. Ett sätt för mig att träffa andra psykologer har varit genom sociala medier. Genom facebookgrupper, twitter och instagram har jag fått smakprov på vardagen för olika kliniker och forskare på både gott och på ont.

Toppen att jag kan träffa andra inom samma skrå! Men hur känns det för klienter som nu kan lära känna sina behandlare i en bredare roll än bara professionell? Det finns en självklar maktasymmetri mellan behandlare och klient och på internet finns det stort utrymme för missförstånd både vad gäller tonlägen och att ta saker ur sin kontext.

Som privatperson inom en vårdprofession vad har man för ansvar avseende sin nätnärvaro? Får man vara både personlig och professionell?
Vad tycker du som klient eller behandlare är viktigt att tänka på och förhålla sig till när det kommer till nätnärvaro?

Kommunicera med en ninjas precision

Kommunikationsmissar att undvika

Kognitiv dissonans är jobbigt ja, men vad kan en göra?

Efter gårdagens inlägg om kognitiv dissonans undrade Teknifik om jag hade några tips på tekniker för hur man kan bli bättre på att lyssna in vad meningsmotståndare egentligen tycker, och JA! Det har jag!

Mitt absolut bästa tips till alla är att läsa boken Klar Kommunikation, den bok som gjort störst intryck på mig under 4,5 års studier. Klar kommunikation är lättläst, genial och baserad på forskning. Vill man läsa mer om boken av en betydligt mer senior och vässad organisationskonsult rekommenderar jag Ulf Åkerströms tankar om boken.

Boken är uppbyggd på ett sådant vis att man systematiskt och effektivt guidas genom 6 vanliga kommunikationsbrister, hur man blir medveten om dem, vad man kan göra åt saken och övningar så att man kan träna på att möta just den missen – både vad gäller att själv sluta med mönstret, men också hur man bäst kan möta andra som gör missen.

6 kommunikationsbrister att bli medveten om

  1. Artiga strider – Du ser din motparts poäng men kan ändå inte ge personen cred utan säger istället ”ja, men..”. Säg aldrig ”ja, men..”. När du använder frasen som inte får nämnas avfärdar du nämligen bara din motparts argument utan att först visa att du lyssnat på vad hen säger. Om det är så att du tycker att din motpart har missat något i sin analys är det bättre att först kommunicera vad du tyckte var bra och vilka poänger hen hade, därefter kan du ta upp ditt förbehåll.
  2. Tankeläsningar – Du tror att din motpart tror/tycker/menar något hen faktiskt inte har uttryckt. Exv. den kvalitativa skillnaden mellan ”Maries ögon är rödsprängda idag” och ”Marie är verkligen förstörd nu, det märks att hon dricker för mycket.” Marie kan absolut vara förstörd eller dricka för mycket, rödsprängda ögon är dock inte nödvändigtvis ett resultat av det utan kan lika gärna vara en dålig natts sömn eller pollenallergi. Likaså är vi benägna att missförstå tonfall och dra fel slutsatser när vi kommunicerar över olika sociala medier och bara läser av text eller ibland t.o.m. enkla symboler.
  3. Katastrofförusägelser – Du förutsätter att allt som kan gå fel kommer att gå åt helskotta och behandlar din upplevelse som  ett färdigt faktum. Självklart måste vi kunna överväga vilka konsekvenser olika handlingar kan få, men att förutsätta att ett misslyckande är ett faktum långt innan så är fallet blir lätt en självuppfyllande profetia. Framförallt ger katastrofierande mycket onödig ångest. Faktum är att ingen av oss kan se in i framtiden (tror jag?)
  4. Frågefällor – frågor kan kort sorteras i fyra kategorier, varav 3 och 4 är exempel på frågefällor som bidrar till dålig kommunikation:
    1. Öppna frågor uppmanar andra att uttrycka sina egna reflektioner och känslor. Exempelvis: Hur tycker du att vi skall lägga upp det här projektet?
    2. Slutna frågor är rakt på sak och specifika. Exempelvis: Hur många kommer äta vegetariskt tror du? Vill du ha glass? Har du packat min adapter?
    3. Ledande frågor är åsikter formulerade som frågor Exempelvis: ”Vore det inte gott med sushi till lunch?” ”Trump är riktigt dum i huvudet, tycker du inte?”
    4. Anklagande frågor är attacker formulerade som frågor: ”vad fan tänkte du på?” eller ”Du vill ju aldrig hitta på något, eller hur?” 
  5. Gnällspiraler – när vi har ett problem men vår kommunikation kring problemet är fixerad vid att beklaga oss om problemets svårigheter. Istället bör vi lägga vårt fokus på lösningsfokuserade förslag eller kommunicera kring vad det egentligen är vi vill uppnå.
  6. Beskyllningar – verbala attacker såsom ”Nu har du förstört allt!” eller ”Du är helt omöjlig”. Det är som regel svårt att vara resonlig och tålmodig när en utsätts för verbala attacker.

 

Vilka är dina jobbigaste kommunikationsfällor? 

Kognitiv dissonans

Kognitiv dissonans

Våra hjärnor är lata

Hur vi ser på världen påverkas av våra hjärnors lättja, även kallat kognitiv dissonans. Kognitiv dissonans innebär i ett nötskal att den mänskliga hjärnan vill slippa ha två fakta samtidigt som inte är förenliga. Helst av allt vill vi tänka att världen och människor är på ett visst, begripligt sätt – därför att det är lättare. Det är också en av de starkare drivkrafterna till varför det är så jobbigt att lyssna på människor som inte håller med oss.

Vågar du lyssna på den som inte håller med?

Att våga och orka lyssna på och möta den som har en diametralt annorlunda uppfattning om en fråga som är viktig för oss kräver både mognad och tålamod. Det kräver att vi är trygga i vår egen uppfattning och hur vi hamnade i våra slutsatser.

Jag har flitigt övat på att lyssna och försöka förstå ståndpunkter som för mig är främmande, men det händer oftare än vad jag vill erkänna att jag faller tillbaka in i oschyssta argumentationstekniker när jag tappar tålamodet. Det är lättare att tänka att personen som inte håller med är ”dum i huvudet” än att vi kanske båda har rätt på varsitt sätt – eller än värre – att jag kanske har fel.

Kognitiv dissonans räddar äktenskap

Kognitiv dissonans är en av anledningarna till att vi stannar i relationer över tid. Även om personen du lever med kanske beter sig som ett regelrätt as så älskar du hen – och om du måste välja mellan att tro på att människan du älskar är ett as alternativt att hens beteende egentligen inte är så illa så gissar jag att många människor väljer det senare. Ibland är det en väldigt bra funktion, eftersom de allra flesta människor är rätt osympatiska någon gång i livet, och det vore ju synd om relationer per automatik skulle ta slut varje gång man har en dålig dag och råkar säga något man inte menar. Problemet är när det gör att vi ser åt andra hållet under lång tid.

En riktig våldtäktsman

Känner du en våldtäktsman? Nä, inte jag heller. Ingen verkar känna en våldtäktsman, underligt nog. Därför de vi känner kan och vill vi inte tro illa om.

För ett par veckor sedan var jag på psykologstudentmässa i Växjö och såg Cecilia Kjellgren, forskare på Linnéuniversitetet, föreläsa om ungdomar som begår sexuella övergrepp. Om jag inte missminner mig refererade hon till forskning som kommer att publiceras i år (?) som visar att ungefär 20% av de ungdomar som begår sexuella övergrepp är kvinnor.

Kvinnor är påfallande underrepresenterade i brottsstatistik överlag – dels tror jag förvisso att kvinnor begår brott i mindre utsträckning än män, dels tror jag att det finns en inbyggd större ovilja att se kvinnor som brottslingar överhuvudtaget. Det är svårt att kännas vid att kvinnor, som vi gärna vill betrakta som moderliga, omhändertagande och rena varelser skulle vara förmögna att kallsinnigt beräknande förföra barn till sexuella handlingar.

Privilegier

På samma sätt fungerar det med privilegier. Vi vill alla tro att vi är rimliga, schyssta människor. Vi som är priviligierade vill alla tro att vi har vad vi förtjänar, eftersom vi kämpat för vad vi har. Men vi gör oss själva en björntjänst när vi inte erkänner för oss själva och omvärlden att mycket av livet är ett orättvist lotteri. Den tiggande kvinnan utanför Ica som ber mig om mat gör det inte för att hon är för lat för att skaffa sig ett riktigt jobb – men jag förstår att det är enklare att tänka så för många. Det gör världen lite mer uthärdlig om vi tänker att alla har samma möjligheter, även om jag vill hävda att så inte är fallet.

Det jag vill säga är väl egentligen att det är mänskligt att se det vi vill se, men det betyder inte att det vi undermedvetet väljer bort inte finns där.

 

Boktips: chicklit som motsvarar skräp-tv.

Boktips plz!

Återhämtning för hjärnan

När vardagen är krävande och hjärnan konstant tvingas arbeta på högvarv behöver den också sätt att varva ned. Jag har en tydlig faiblesse för skräp-tv i formen rappa sitcoms och lagom utmanande draman/kriminalserier. Sen ett par månader tillbaka har jag dock skurit ned radikalt på mitt tv-tittande och läser istället kopiösa mängder böcker. Eftersom jag i huvudsak använder mig av ljudböcker finns nu även fördelen att jag kan göra annat medan jag läser – t.ex. promenera medan jag läser en rafflande psykologisk thriller om psykoterapeuten Siri Bergman av Camilla Grebe och Åsa Träff. (LÄS! Bästa pageturnern jag läst på evigheter, hittills finns 5 böcker.)

Fråga expertpanelen

Sen jag började sluka böcker har jag nästan läst dubbelt så mycket böcker (utöver kurslitteratur) senaste månaderna jämfört med senaste 10 åren totalt. Ett rafflande faktum jag myser över.  Det här ledde till att min att-läsa-lista plötsligt började eka tom och jag fick be en expertpanel om tips (mitt facebookflöde.)

Bok-status

Sharing is caring ❤️

Eftersom jag fick så överväldigande bra respons på min förfrågan tänkte jag dela med mig av tipsen jag fick tillsammans med några av kommentarerna till tipse. Har ni några ni vill lägga till så tackar jag och tar emot!

  • Garnethill-trilogin av Denise Mina
  • Lacey Flint serien av Sharon Bolton
  • Irvine Welsh!
  • Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
  • Boktjuven av Markus Zusak
  • ‪Karin Slaughter (om du gillar lite mer våldsexplicita deckare.)
  • ‪Steglitsan av Donna Tartt
  • Margaret Atwood – Rövarbruden eller tjänarinnans berättelse. (Rövarbruden har nästan inga manliga karaktärer och de som finns är bifigurer)
  • Donna Tarrt – Den hemliga historien
  • ‪Jojo Moyes‪
  • Miranda July The first bad man. (”Det bästa, sjukaste, grymmaste du kommer att läsa i år.”) 
  • Jag heter inte Miriam, av Maj-Gull Axelsson.
  • Allt av Jo Nesboe. I ordningsföljd! Detsamma gäller Jussi Adler-olsen.
  • Min pappa Ann-Christin, av Esther Roxberg.
  • ‪Den vidunderliga kärlekens historia. Carl-Johan Vallgren
  • Allt av Khaled Hosseini
  • Om man gillar ungdomsböcker: Hunger Games, allt av Diana Wynne Jones och nu Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins. (”Men jag har barnslig smak.”)
  • Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam. (”Mer spännande än 99% av all svensk kriminallitteratur.”)
  • Val McDermid. (Om du sett ”Mord i sinnet” så är det hennes böcket den bygger på. Böckerna är bättre och Tony Hill är bäst.)
  • Allt av Kepler  i ordningsföljdutom den senaste.
  • En halv gul sol samt Lila Hibiskus av Chimamanda Ngosi Adichie
  • Allt av Torey Hayden.
  • Elisabet Nemert, Håkan Östlund, Måns Kallentoft, Anna Jansson, Mari Jungsted.
  • Läste Stekta gröna tomater på Whistle stop café nyligen. ”Mycket feelgoodig historia om en massa olika kvinnor.”
  • Trilogin om Victoria Bergman [”Kråkflickan”, ”Hungerelden” och ”Pythians anvisningar”] (”tyckte jag var fascinerande. Thriller/Krim/Mystery typ. Bra språk, och fint driv. Och Spännande.”)
  • Skuggorna – Katarina Wennstam. (”Handlar om kvinnor som får nog och börjar straffa män som kommer undan misshandel och våldtäkter. 💪🏻 Lättläst, vilket jag tycker är skönt.”
  • Marian Keyes: kategori chicklit
  • ‪Biografi: Barbro Alving – krig, kvinnor och gud (”om att vara queer journalist i början av 1900-talet.”)
  • Jeffrey Archer’s clifton-krönikan (5 böcker).
  • Under Månens Skära av Barbara Bickmore. En stark kvinna i huvudrollen. Mycket relationer. Sex. Bondliv i Australien i början på 1800-talet.
  • Allt av Joyce Carol Oates.
  • Virgin suicides och Middlesex av Jeffrey Eugenides.
  • Allt av Jenny Jägerfeldt.
  • Och inte att förglömma, världens bästa generationsroman och självbiografi ”Kärlek i Europa” av Birgitta Stenberg. Knark, sex, dekadens och allt annat som behövs för en fantastisk berättelse. Och en helt grym förebild.

 

Livet™

På sistone har jag försummat bloggen till förmån för livet™. Vad exakt det är i livet som krävt mitt fulla fokus lämnar jag därhän tills vidare, men förhoppningsvis kan jag bjuda på ett litet hemma-hos-reportage till sommaren.

Äntligen 30. 

Igår fyllde jag 30, här är mina första selfies som 30åring:  

 
Lätt skelögd, trött med precis lagom mängd smink. 

Firandet av min 30årsdag har pågått i ett par veckor nu – och jag måste säga att det nog är min bästa födelsedag hittills. Det har varit underbara dagar med människor jag älskar i största allmänhet.
Tack till alla som skämt bort mig och tack för alla fina gratulationer. Jag är i sanning en lyckligt lottad tant. 

I verkligheten dör Rain man 16 år före oss andra.

Rain man i verkligheten

Alla vill väl vara savanter eller Saga Norén

I verkligheten är autism inte riktigt som Dustin Hoffman porträtterade Rain man på 80talet. Överhuvudtaget tycker jag att porträtteringar av autism, både lättare och svårare fall sällan översätts särskilt bra i media. Många har t.ex. ifrågasatt huruvida Saga Norén från Bron är en särskilt rimlig illustration av mer högfungerande autism.

Personligen tycker jag att Hanna Fridéns beskrivning av hur neurotypiker fungerar var den bästa beskrivningen någonsin (neurotypiker är dvs människor utan någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning).

Saga Norén, länskrim, Malmö

Jag tycker att det är besvärligt hur vi exotifierar autism i media istället för att göra det realistiskt och tillgängligt. Det ger mig magont att tänka på hur mycket kunskapsbrister och fördomar det finns om autism och vad bristerna och oförståelsen leder till.

På liv och död.

Enligt en ny omfattande svensk studie så dör människor med autism-diagnos genomsnittligen 16 år tidigare än oss andra. En del i att statistiken ser ut såhär är pga en kraftigt ökad risk för självmord. Människor som har autismdiagnos utan intellektuellt funktionshinder är löper 9 gånger större risk att försöka begå självmord under sin livstid än den genomsnittliga svensken. Högst risk tycks det vara för kvinnor med autism och de individer som har en mildare form av autism.

I en mätning av SCB 2012 kunde man se att:

  • 1,8% av befolkningen hade neuropsykiatriska funktionshinder (de gör dock inte skillnad på autism/asperger/add/adhd/tourettes.)
  • 75,8% av de med neuropsykiatriska funktionshinder var inte i arbete

Allt jag önskar är lite schysstare odds

Oklart vad jag vill säga egentligen, jag har inget eget genialt förslag. Men det vore ju rätt fint att ge fler människor förutsättningar att komma in i samhället, oavsett eventuella neuropsykiatriska funktionshinder. Framförallt skulle det vara käckt om mina högfungerande vänner med autism inte löpte nio gånger större risk för självmordsförsök än jag.

Samtyckeskram.

 

Ps. Jag har inte tolkningsföreträde och själv ingen autismdiagnos. Har jag skrivit någonting klumpigt, felaktigt eller okänsligt i det här inlägget vill jag gärna bli upplyst så att jag kan tänka om samt ändra texten. Den önskan gäller dock inte killgissningar eller proffstyckare utan människor med tolkningsföreträde och er som arbetar med patientgruppen. 

Kallprat som ädel konstform

Kallprat

Att vara eller inte vara en skicklig kallpratare

En brist jag har är min halvdana förmåga att låtsas vara intresserad av saker som inte engagerar mig. Jag har avundsjukt bevittnat en av mina närmsta vänner kallprata upp nya människor i brygga sen vi var små. Särskilt tydligt är minnet av samspelet mellan min vän och en man på en fest vi var på. Mannen som arbetade med att sälja färdig pannkakssmet i tetrapak och min väns mimik och tonfall och den respons hon fick av mannen var något av det mest fascinerande jag kunnat föreställa mig.

Människor är inte mer intressanta än frågorna du ställer

Det jag syftar till är alltså det som händer mellan människor och hur olika människor är/blir beroende på vilken människa de relaterar till, och det här var en av flera anledningar till att jag så småningom sökte mig till psykologprogrammet. Jag som är tämligen ointresserad av mannen som säljer pannkakssmet får sannolikt ett mindre charmerande bemötande än min vän som bemöter honom som om han är fullkomligt fascinerande, varesig hon tycker det eller inte. Hon får också mer intressant respons.

Av oklar anledning lyckas jag, trots min brist, ändå ofta rätt bra på mingel. Folk behöver sällan skämmas över mig i möblerade rum och ofta blir jag ju faktiskt hänförd av nya människor jag stöter på – och de människorna blir ännu mer spännande kanske just för att de känner sig bekräftade och inte behöver prestera så mycket mer än att vara sig själva.

Jag, en dålig dag.

Jag, en dålig dag.

Hur kan jag bli bättre på kallprat?

Jag tror inte att nyckeln är att bli bättre på att låtsas – istället tror jag att jag måste hitta sätt att bli intresserad på riktigt.

Ett tips jag fick för längesedan var att fråga människor hur de trivs med sina jobb snarare än att lägga fokus på vad de faktiskt jobbar med. Det är ett bra tips på så vis att det är lättare för mig att intressera mig för någonting som är personligt och inte ytligt, men också för att det som regel är mer tillgängligt och lättare att förstå än om personen behöver undervisa mig i sin verksamhet.

På sistone har jag googlat en del texter, tittat på tedtalks och funderat över kallprat som förmåga man faktiskt kan öva upp.

Återkommande tips jag snubblat över:

  • Ställ frågor som du vill ha svar på.
  • Ställ frågor som en främmande människa faktiskt vågar prata om med en främling.
  • Prata inte om dig själv.
  • När någon berättar någonting, associera det inte till dina egna erfarenheter.
  • Var nyfiken! Alla har intressant kunskap och erfarenheter, men det är inte säkert att ett startup-mingel t.ex. är en plats de vill prata om det mest intima på.

Mitt eget tips:

Hitta alltid en gemensam fiende. Ingenting skapar gemenskap som en gemensam fiende. Varesig den fienden är SL, vädret eller hur torra folk på mingel ofta är.

Har du några tips för bättre kallprat? Jag vill höra! 

Anknytning, självrannsakan och språklig honung

Bilden har egentligen inte med texten att göra. Jag gillade bara tanken på att relationer är som donut holes.

Bilden har egentligen ingenting med texten att göra. Jag gillade bara tanken på att forna relationer är lite som donut holes.

Jag talar om Caroline Hainers bok Inte helt hundra, som börjar ungefär så förföriskt som en bok någonsin kan för mig. Caroline får ett 6 månader långt relationsförbud av sin terapeut och bestämmer sig för att rannsaka alla sina relationer hittills och varför de inte har hållit. Om du inte orkar läsa resten av inlägget, läst detta: Läs boken. För fasiken. 

När jag började läsa bloggen Jazzhands av Caroline så togs jag med storm av citatet:

”Och alltså, jag skrev en roman. Hallå, jag skrev en roman och den är rätt bra. Att vänta på att du, dude, ska svara på ett sms har jag ingenting till övers för numera. Jag skrev en roman, hur svårt är det för dig att svara på ett sms? Please”

Mina förväntningar var med andra ord skapligt skyhöga när jag skulle finna ro att läsa hennes bok. Hennes bok överträffade mina förväntningar men är å andra sidan en orgie av saker jag älskar: melodiskt och glasklart språk, kärlek, brustna hjärtan, självrannsakan, värdighet, ärlighet, utveckling, anknytning, psykolog, snygga män, karaktärer att hata, karaktärer att älska och framförallt en protagonist som är realistisk och osympatisk men ändå fullkomligt älskvärd.

Eftersom jag inte vill spoila ens ett milligram av boken tänker jag inte berätta mer om handlingen än vad som redan nämnts. Ni får nöja er med att jag alltså nu är lite kär i en bok och att jag överlag har rätt gott omdöme.